LINGPLING: februari 2008

Som ni nu alla säkert vet så är jag inte så ensam här i Whistler. Sedan det hela äventyret började har jag haft med min Lovisa på släp. Hon har blivit som min syster, högra hand, dotter och mamma. Låter ganska töntigt men så är det. Igår fyllde hon år. Det skulle firas med dunder och brak. Brukar inte skriva så värst mycket på dennna blogg men just nu har jag lust att skriva en bok om gårdagen. Så jag börjar:

Kl o8oo går jag upp. Sätter 4 post-itlappar på kylen.
- Godmorgon 20 åriga hippien. Nu är det dax att ta...
- .. på sig VARMT. Ta med en ryggsäck och fyll med allt gott kylen har att erbjuda(öl).
- Gratis Louisa 17 år.
- Ta bussen 10:23 från Creek. Kom till Summit(Vi ska upp i backen).

Sedan åkte jag med dunder och brak in till Village. Rusade in på Marketplace och köpte filt, wraps, chips, dipp, muffins, crackers. Sprang in i leksaksaffaären och köpte ansiktsmålning. Fortsatte mitt springande in på Apoteket(?) där jag hittade bandanas, badbollar, färgglada halsband och bäst av allt: ett par svarta, rosa och gulafärgade enorma vingar.

Kommer till Summit(vårt jobb där vi har vår skidutrustning). Ger Jody vingarna och min iPod med en speciell låt. Säger till henne att tvinga på Lovisa vingarna och trycka in hörlurarna med låten i hennes öron när hon kommer. Sedan ska hon be henne att åka gondolen upp till toppen. Jody tar detta mission på mycket stort allvar. Jag sprang vidare till Gondolen där jag mötte upp Grabbarna Grus. Vi tog gondolen upp(tar 20 minuter) och då hade jag god tid att pynta killarna lite. Neongrön och orange zinkpasta smetade jag vilt i deras ansikten. Kalle älskade det. Fabbe med. Inte Caj. Han blev sur för att jag gjorde hans ansiktsmålning fulast. Pär fick jag inte röra än. Han mådde inte så bra.

Väl upppe på toppen satte vi oss för att vänta på vår fjäril som snart skulle komma upp med liften. Hon kom aldrig. Så alla utom jag och Kalle stannade kvar medan resten av gänget åkte ner till vår lilla guldgruva på Whistlers baksida.

Efter ca 40 minuters väntan kommer en flaxande fjäril ifrån liften. Glädjetjut och sång. Vi guidade försiktigt ner vår lilla fjäril till vårat lilla näste. Tyvärr gick det inte så fort för mig då jag, dagen tll ära, åkte på snowblades UTAN stavar. Med 92 cm långa skidor har man ingen kontroll eller balans. Så jag måste säga att Kalle får ta på sig alla ära för guideningen. Jag låg nämligen långt bak hela tiden.

Väl framme på plats dukades en buffé upp i snön. Öl, wraps, smörgåsar(Kalle hade med sig messmörs och kaviar mackor), cola, chips, dipp, muffins, jäger, rom. Vi brädde ut filtarna och bad att solen skulle vara framme hela tiden. Men den vill inte riktigt, så vi fick ca 37 procent sol under dagen.

För att hålla oss varma lekte vi dunken och kurragömma. Caj och Filip fångade fåglar. Eller försökte. Fabian och Pär åkte på varsin av mina snowblades. Caj klottrade på sön. Lovisa skrattade. Pär sov lite ibland. Jag jobbade på brännan så fort solen kom fram. När varken Jägern eller lekarna kunde hålla oss varma beslutade vi oss för att åka ner till GLC. Självklart åkte fjärilen som en pil ner för backen tillsammans med gossarna(Alla förutom Pär för han hade åkt ner tidigare pga. full tarm). Jag och mina 92 cm långa skidor blev osams och jag beslutade mig för att det var bäst att ta gondolen ner. Väl nere möttes vi upp igen och satte oss på GLC. Då hände det. Lovisas telefon ringde och ut ur luren hör vi Matilda och Fiffi. Skitungar. Oj vad glada vi blev att höra deras röster. Satt mest och fnissade i luren. Lovisa fällde en tår. Amanda fällde en tår. Alex tycket att vi betdedde oss obehagligt efter att vi lagt på telefonen. Han förstod inte att vi kunde bli så glada bara av att ha pratat med lite kompisar. Lite kåmpisar? Hmm!

Med lyckorus efter samtalet och all öl i kroppen sprang vi hem. Gjorde lite snabb mat. Tog en kopp kaffe. Duschade. Missade 4 bussar in till staden. Klockan 2130 infann vi oss först på Moejoes. Vi tog ett bord och sedan kom Lovisas gäster. Kvällen var en fest i alla ära. Efter att jag haft ett allvarligt snack med Dj´n så hurrade han flera gånger för fjärilen så fort hennes vingar syntes på dansgolvet.

Med antiktsfärg och neonzinkpasta blev bordet färgladast på hela stället. Tiden gick allt för fort och vipps var kvällen slut.

På min lilla fjäril verkar det som hon trivdes. Hon pradade inte mycket under dagen. Ur hennes mun kom mest asgarv(ni vet sånt där asgarv som bara hon kan göra), sång, fnitter och glädtjut.

Over n out
Amanda